Tusen år av hat
I sekel är han fjättrad
med längtan av att dödliga skall blöda

När allting grips av köld
och fimbulvintern härjar
Människan ska sin egen broder dräpa

Och ruttna segel skymtas
En stank av död från fjärran
Och Nagelfar skall färga haven röda

<

Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång
som kom till detta landet i en luftballong
Det lade sig i småland med huvudet på Åland
och fötterna de var i samma stund i Lund

Och hos det gamla trollet var en trollmadam
en näsa hade hon som hela Amsterdam
Hon lagade ti

Tystat är nu bäckens sorl
isen tar grepp om dess strupe
Nu solens sista strålar glimma
i hans silverstänkta hår

Reser sig med en grånad blick
Frostens herre, Isens konung
Vetskap att hans tid är kommen
vid bergets häll han ensam står

Ruvande skuggor träder fra

Av stormen piskas vågor
som bryts av skeppets stäv
I djupet viskas om farhågor
om havsråets begär

Av nordstjärnan är de ledda
att trotsa havets fasor
I asars ögon sedda
med sköld och stål i hand

Ner i vågors svall
släpp nu tag
blunda och fall
kom t

Vid urbergets käftar mynnar en flod
där heden möter den första ek
Förtrollande stämma kallar sitt rov
med toner spunna av lögn och svek

I sorgens timma svartnar sinnet
Ensam får jag skulden bära
Spiller blod i hennes ära
Där heden möter den första ek

När solen

Kristna högtid
och eldar tänds
på kullars topp
och solen flyr

Åska mullrar
och regnet piskar
men elden flämtar
och väsen skyr

Häxor och trolltyg
i skymningsljus de jagas
Tvingas till nattsmyg
tills det åter dagas

Trolldom och förbannelse

I stillhet vilar dess hotfulla vatten
som glimmar i lömskhet av nordstjärnans prakt
Den djupsvarta tjärn i midvinternatten
förtäljer en saga om sjöråets makt

Strövandes ensligt land
Bitna av frostköldens tand
I granprakt och ulvars trakt
som törstdrivna börjar sin j

När dagens första strålar når mitt anlete
bland berg och snår, det som är mitt hem
Som ett djur, driven ur sitt gryt
med tankar som plågar mig än

sorgbetyngda stämmor
fjättrar natt som dag
från norrskensrikets gömmor
hörs vargens andetag

När månen åter tar sin

Ur hålstam och grenverk
i midvinternatten
Där leker ett irrbloss
vid sankmarkens vatten
Ett skimmrande väsen
som dunkelhet lyfter
för nyfikna sinnen
som utav ett syfte

Dimman den är lömsk
Trollen leka här
Mörker och ondska
Bland dagg och bär
Och

Ut på den snötäckta höjd
Där frostbitna granar står

Där grinar ett troll, fet och nöjd
Och sjunger en sång där han går

Ty vättar vid granfotens rot
De skyddas från fara om blot han får

Prästen skall bliva vårt blot
Och spottar och svär där han bunden står