Jag vaknade liggandes i en inhängnad
täckt av lysande ljus
min hals växte
mina ögon pressades (ut)
rysningen och skräcken bredde ut sig
över väggar och tak
över portar och fönster
kvävningen inom mig blev för stark
livet inom mig
begär efter flykt och

Den gamla dagen flyr allt mer
Solen reser sig bara för dagen
En väg är flera för den andre
Månen ses av de som vill

Längtan efter ljuset finns ej mer
Döden, kall, blind
Kaos är allt
Rasande flyr natten
Svaga krypande avskum
Åkalla domen till deras u

Pa avvei mot perleporten
Gjennom et hav av vasstrukne lik
Ett lys fra den sjo
Der oyne stirrer tomt

Smerter gjennom svellende kjott
Alger farget rode
Her slutter min reise for godt
I havet med de døde

I skyggen av en skygge
Lar doden seg skjonne
Når sk

Berörd av den rena naturens närhet
Oröd av annat än sig ajälv
Dödns fäster ingen vikt vid livet
Kompromisslös bortryckelse

Från träden de falla, dessa otaliga tingesten
Ultima thule, kärnan från avgrundens botten
Av kaos är det spunnet
detta nystan av liv

Döende man lever inte mer
Kroppen lämnar plats åt fler
Släkter av människa skall ruttna
Sorg, glädje känslor äro gjutna

Själen tar sig okända uttryck
Död befästs med abrupta ryck
Ett minne blott, en känsla av kännedom
Kallt och rått, makt i blom
En syn tidigare

... och nu hon i kyrkobänken sitter i tystnad
Förstummad av denna insiktens stund
I skenet av slocknande ljus jag ser
Hennes själ lämna den kropp hon alltid önskat ...

Att köttets lustar behaga
Genom ångest, kval och bikt
En hora hon skymtar i spegeln
Att under jord

Genom manipulation
har tiden
degenererat människan
Från själlös instinkt
till framtidstro

Svunnen tid, minns insikt
fördärv genom kunskap
penetration i sinnet
Kluvna bilder,
respektlösa svar

Inget hålls längre tillbaka
fördärv av sinnesb

Kören sjunga det som endast de av ljuset behaga
Solen stiger och smeker den nya dagen
Till kyrkoporten skall prästen åter tåga
Länge har de av ljuset uppfyllt hans lag

En lukt av död breder ut sig
En tid som varit skall åter ses

De svarta
De gråa
Pesten

Innuti lever en själ som varslar om död
Innuti andas ett hopp som stryps
Innuti hatar livet de som vandrar
Innuti en stig som trampas

Ondkall
Kyla och död

Att släppa djävulen in
Att lämna jorden

Utanpå syns inte ett tecken
Utanpå smeks sorgen av ljus

Den som inte vill ha mitt köt
Den som föder och tager
Den som spillrar min moral
för evigt märkt av mitt hat

Den materiella verkligeheten känns allt mer hämande
Jag har inte längre någon moral
Flertalet andar inom mig kämpar
om sitt förfogande av min kropp